Läs ett smakprov ur Eka Kurniawans “Tigermannen”

 

Ett

Eftermiddagen när Margio dödade Anwar Sadat var Kyai Jahro förnöjt upptagen med fiskarna i sin damm, med inget annat sällskap än de saltstänkta dofterna som blåste mellan kokospalmerna och höga toner från havsbruset, resterna av en storm som kröp förbi sjögräs, eld-kronor och korallbuskar. Kyai Jahros damm låg i en vanskött kakao-plantage där frukterna var så smala och torra att de mer påminde om chilipeppar än kakao. Plantagen var bara till nytta för fabriken som kom och lade beslag på bladen varje eftermiddag. En å som vimlade av ormhuvudfisk och ål rann genom plantagen, och ån omgavs av ett träsk som tog upp överflödet av vatten när den svämmade över. En kort tid efter att plantagen gått i konkurs hade det börjat komma folk som markerade ut odlingsmark i träsket. De rensade bort vatten-hyacinten och de täta snåren av vatten-spenat, och planterade ris. En av dem var Kyai Jahro. Han planterade ris en säsong, men det tog för mycket tid och arbete i anspråk. Kyai Jahro, som inte visste hur man läste säsongens tecken på stjärnhimlen, skiftade till jordnötter, som är tåliga och lättskötta, men de två säckarna efter skörden fick honom att undra över hur han någonsin skulle kunna tugga i sig alltihop. Så risfältet blev en damm där han släppte ut yngel av afrikanska tilapior, och det blev hans favorit-sysselsättning att mata fiskarna varje sen eftermiddag och se dem gapa och tugga vid vattenytan. Kyai Jahro höll på att kasta i risgrynsskal som han fått från risgryns-kvarnen, samt kassava- och papayablad, och fiskarna sprudlade av glädje när han hörde ett öronbedövande muller från en motor någonstans bakom raderna av kakaoträd. Han kände igen ljudet så väl att det inte var lönt att vända blicken, det var lika välbekant som ljudet från bönehusets trumma fem gånger om dagen. Kyai Jahro och grannarna hörde det så ofta att de hade lärt sig leva med det. Det var Major Sadrahs skinande röda Honda 70, mopeden som utforskade gångstigarna mellan husen och transporterade ägaren till bönehuset, eller hans fru till marknaden. När han inte hade något att göra gled han bara genom grannskapet, på väg mot någon mer fridfull plats innan solen gick ner.

Major Sadrah var över åttio år gammal och fortfarande i god form. Det var många år sedan han tagit avsked från det militära och gått i pension, för att stå tillsammans med de andra veteranerna på Självständighetsdagen. Det sades att stadens styrande förlänat honom ett stycke mark på veteranernas gravplats som belöning för hans tjänster, men Major Sadrah själv sade ofta att det var inget annat än en inbjudan till att dö så snart som möjligt. Nu ledde han fram motorcykeln, vände, och parkerade intill jord-väggen som omgav dammen. Major Sadrah stängde av motorn och strök sig över munnen som doldes av hans svarta mustasch, för utan den rörelsen var det som om han inte var sig själv. Kyai Jahro lyfte först blicken när Major Sadrah redan stod intill honom och då började de prata om regnstormen föregående natt. Som tur var hade det börjat regna först efter att natur-läkemedelsföretaget visat film på fotbolls-planen, men det hade nästan tagit knäcken på alla som hade en fiskdamm. Ett liknande skyfall hade inträffat flera månader tidigare, och hållit på en hel vecka, som om jordens alla brand-slangar samtidigt tömts över dem. Ån, som vanligtvis innehöll mer gyttja än vatten, svämmade över med två armslängder och kastade iväg gässen mot havsmynningen, medan fiskdammarna dränktes fullständigt. Och fisken, som skulle fylla bybornas och deras ungars bukar, var nästan helt försvunnen. När vattnet väl sjunkit undan hade de inte mycket annat kvar än sniglar och de bananstockar som strömmen fört dit.

Det var då en gammal man kom cyklande, med ryggen böjd framåt för att undvika kakaoträdens grenar som sträckte sig över stigen, och ropade högt efter Kyai Jahro. Cykeln kom i full fart, nästan utan kontroll och utan broms, men föraren var för skicklig för att falla i diket. Ma Soma, mannen som lärde barnen att recitera Koranen i bönehuset, hoppade av cykeln precis innan den krockade mot jordväggen, fortfarande med ett hårt grepp om styret så att cykeln gjorde bakut som när man rycker i tygeln på en häst. Andfådd berättade han för dem att Margio dödat Anwar Sadat. Han uttryckte sig på ett sådant sätt att Kyai Jahro skulle skynda sig tillbaka för att leda bönestunden för den döde, vilket varit hans uppgift de senaste åren.

”Herregud”, sade Major Sadrah efter en kort stunds förvirring. De utbytte några blickar som om de just hört ett skämt de inte riktigt förstod det roliga med. ”Jag såg honom hålla i ett rostigt samurajsvärd från kriget tidigare i dag. Förbannade unge, jag hoppas att han inte tog tillbaka det efter att jag tagit den fördömda saken i beslag.”

”Det gjorde han inte”, sade Ma Soma. ”Grabben bet av halspulsådern på honom.”

Ingen av dem hade någonsin hört talas om ett mord som utförts på ett så primitivt sätt. De kände till tolv mord i staden under de senaste tio åren, och svärd eller machete hade använts i vartenda fall. Ingen pistol, ingen keris, och absolut inte tänder. Det fanns hundratals fall med personer som bitit varandra, särskilt om två kvinnor varit i slagsmål, men ingen hade någonsin avlidit. Nyheten var ännu mer fantastisk med tanke på vilka gärningsmannen och offret var.

De kände allihop grabben Margio och gubben Anwar Sadat väl, två varelser de inte kunnat föreställa sig vara delaktiga i en sådan tragedi, oavsett hur gärna Margio ville döda någon, och hur förarglig mannen med namnet Anwar Sadat än kunde vara. Ytterligare en stund av förvirring passerade, som om de tappat medvetandet, medan de föreställde sig doften av blodet som strömmade från strupen likt en vattenledning det gått hål på, och ynglingen som stapplade omkring i panik, slagen av sin egen vårdslöshet, munnen och tänderna röda av blod likt käften på en vildhund som just avslutat sin frukost. Scenerna som utspelade sig i deras huvuden var för fantastiska att tro på. Till och med den fromme Kyai Jahro glömde att viska, och Major Sadrah mumlade någonting oavsiktligt och glömde stryka med handen över sin vidöppna mun. Ma Soma tröttnade på att stå mellan de två, han lyfte cykeln, vände den om och signalerade åt dem att sätta fart. Då rörde de på sig, lika snabbt som om mordet ännu inte inträffat och de ville förhindra det.

Det stämde att Major Sadrah sett grabben med ett samurajsvärd i handen vid vaktposten tidigare på dagen när han själv fortfarande gick klädd i sarong efter bönestunden i bönehuset. Nu pratade alla om samurajsvärdet, som de menade bevisade att avsikten att döda måste ha funnits i Margios hjärna sedan länge. Vaktposten låg mitt i byn framför en nerlagd tegelstensfabrik som numera bara producerade ogräs och barn till djinner. Svärdet hängde från grabbens hand så att det släpade i marken och lämnade efter sig ett långt spår medan han gick fram och tillbaka på området. Sedan satte han sig på en bänk och högg med svärdet mot en trätrumma och en stolpe, utan att skada dem över huvud taget. Flera personer såg honom, men de blev inte bekymrade efter-som samurajsvärdet var slitet och rostigt, och skulle inte ens duga till att skära halsen av en dödssjuk höna.

Japanerna hade lämnat kvar många samurajsvärd efter kriget för flera decennier sedan och folk hade behållit en del av dem för dekoration eller som amuletter, men de flesta hade bara fått ligga och förstöras av den salta luften, så långt Major Sadrah kunde minnas. Kanske hade Margio funnit svärdet på en soptipp, eller undangömt någonstans i tegelstensfabriken. Major Sadrah hade sett honom, och även uppmärksammat svärdet som, hur gammalt och rostigt det än var, trots allt var ett samurajsvärd, men han misstänkte inte alls att grabben avsåg att ta livet av Anwar Sadat på detta brutala sätt. Det hade inte funnits några tecken på att de var ovänner, åtminstone inte enligt vad alla deras grannar kände till.

Major Sadrah bad honom om samurajsvärdet eftersom han oroade sig för att Margio var berusad av risbrännvin och skulle kunna ställa till med något onödigt bråk. Ungdomarna gillade nämligen att dricka sig berusade och det skapade oräkneliga små problem. Han skulle inte döda någon med svärdet, men kanske smälla till en grannes hund med det eftersom han var berusad, sedan kanske grannen kastade en sten på honom, och så var tumultet igång. Dessutom hade naturläkemedelsföretaget visat film kvällen innan på fotbollsplanen, och varenda gång så många människor samlades på en plats fanns djävulen där och försökte lura ungdomarna till slagsmål och bråk som varade i flera dagar. Hur som helst hade Major Sadrah skäl nog att bekymra sig för samurajsvärdet i handen på personen vid vägkanten, hur oskyldigt föremålet än var.

”Varför då?” frågade Margio som inte ville lämna ifrån sig sin leksak. ”Se, det är bara en bit värdelöst järn.”

”Ja, men du kan döda någon med det ifall du vill”, sade Major Sadrah.

”Det är det jag vill.”

Trots att grabben tydligt sade att han tänkte döda någon ignorerade Major Sadrah hans entydiga svar. Han bad Margio snällt en gång till, men fick samurajsvärdet först efter att ha hotat med att föra honom till militärhögkvarteret. Major Sadrah tog svärdet med sig hem och slängde det ovanpå hundburen bakom huset.

Senare under dagen tänkte Major Sadrah inte mer på episoden med det rostiga samurajsvärdet och såg inte heller tecken på någon annalkande katastrof. Kanske berodde det på att han var till åren kommen och inte längre så alert. Nu ångrade han att han lagt beslag på det värdelösa vapnet. Om det rostiga svärdet fortfarande varit i Margios händer hade Anwar Sadat kanske inte dött, oavsett hur många gånger det slagits mot hans strupe, utan på sin höjd fått några blåmärken eller en fraktur. Major Sadrah ryste till när han föreställde sig hur Margio omfamnade Anwar Sadat, och käken som slöt sig kring strupen i ett kraftigt bett. [- – -]