Läs ett smakprov ur Magda Szabós “Dörren”

 

 

 

Dörren

Jag drömmer sällan. När det ändå händer brukar jag vakna med ett ryck, badande i svett. Så lägger jag mig ned igen, och medan jag väntar på att hjärtat ska lugna sig grubblar jag över nätternas obetvingliga magi. Som barn och ung hade jag varken behagliga eller obehagliga drömmar; det är bara ålder-domen som om och om igen låter det förflutna välla mot mig, denna hårt packade fasa av avlagringar från förr, så skräm-mande just för att den är kompaktare och mer tragisk än någonting jag hade kunnat uppleva i verkligheten. För det som får mig att vakna med ett skrik har aldrig hänt.

Drömsynerna återkommer, lika in i minsta detalj; jag drömmer alltid samma dröm. Jag står längst ned i vårt trapphus, innan-för porten med sin järnram och okrossbara glasruta, förstärkt med metalltrådar, och försöker att få upp låset. Utanför på gatan står en ambulans. Sjukvårdspersonalens skimrande silhuetter skymtar genom glaset; de är onaturligt stora och de uppsvällda ansiktena omges av strålkransar, som månen. Nyckeln går runt i låset, men jag kämpar förgäves; porten går inte att öppna, trots att det är jag som måste släppa in sjukvårdarna om de inte ska komma för sent till min sjukling. Men porten rör sig inte en tum, den är som fastsvetsad i sin järnram. Jag ropar på hjälp, men ingen i trevåningshuset hör mig och kan heller inte göra det efter-som jag – upptäcker jag – bara gapar tomt som en fisk. Denna drömskräck kulminerar med insikten om att jag inte bara är oförmögen att öppna dörren åt hjälpstyrkan där ute, utan att jag dess-utom har blivit stum. Det är då jag vaknar av mina egna skrik, tänder lampan och försöker att bemästra den andnöd jag alltid drabbas av efter denna dröm. Runt omkring mig finns de välbekanta sovrums-möblerna och ovanför vår säng hänger familje-ikonostasen, porträtten av mina förfäder iförda fader-mördare, snörmakeriprydda dolmor, ungersk barock eller bieder-meier; allseende, allvetande; de enda vittnena till hur jag gång på gång springer ned för att öppna porten för ambulansen om natten och hur jag gång på gång föreställer mig – medan det enda ljud som flödar in genom den vidöppna porten från de stumma gatorna där dagens välbekanta larm lagt sig är ljudet av vajande grenar och smygande katters tassande – vad som skulle hända om jag en enda gång lät bli att kämpa med den, och nyckeln inte gick runt.

Porträtten vet allt, särskilt det jag helst vill glömma, det som inte är någon dröm. De vet att det en gång, en enda gång i mitt liv, öppnades en dörr framför mig, inte bara under sömnens blodbrist utan också i verkligheten, och att hon som skyddade sin ensamhet och sitt hjälplösa elände bakom denna dörr inte skulle ha öppnat den ens om hustaket stod i lågor över henne. Jag var den enda med makt att rubba låset: hon som vred om nyckeln trodde mer på mig än på Gud, och i det ödesdigra ögonblicket trodde jag också att jag var en gud – klok, omdömesgill, god och rationell. Vi bedrog oss båda två, hon som litade på mig och jag som förhävde mig. Nu gör allt detsamma, det som hände då kan inte gottgöras. Låt erinnyerna komma, låt dem dyka upp emellan-åt i sina ortopediska skor, sina tjocksulade koturner, och med uniformsmössorna vilande på sina tragiska masker, låt dem rada upp sig kring min säng med tveeggade svärd i händerna, låt dem komma med mina drömmar. Varje kväll då jag släcker ljuset väntar jag på dem och räknar med att snart höra dörr-klockan surra i mina sovande öron och känna den namnlösa fasan i drömmen dra mig med mot porten som aldrig öppnas.

I min religion förekommer inte enskild bikt, i stället är det genom prästens mun vi bekänner att vi är syndare, förtjänta av evig fördömelse för att vi på alla sätt brutit mot budorden. Och vi får förlåtelse, trots att Gud varken kräver oss på förklaringar eller detaljer.

Nu ska jag ändå ge er dessa förklaringar och detaljer.

Den här boken har jag inte skrivit till Gud, som känner mig från inälvorna och ut, inte heller till skuggorna, som bevittnar allt och som iakttar mina timmar av vakenhet och sömn – utan till människorna. Hittills har jag levt modigt, och förhoppningsvis får jag dö på samma sätt, modigt och utan lögner, men det förutsätter att jag säger det rakt ut: det var jag som dödade Emerentia. Det kan ingenting ändra på, inte ens det faktum att jag inte alls ville förgöra henne, utan rädda henne.