Läs ett smakprov ur Yuri Herreras ”Kungens trubadur”

 

LOBO FÖRSTOD SIG på blod och han insåg att den här mannens blod var annorlunda. Det märktes på hans sätt att fylla rummet, utan brådska och med en min som sa att han visste allt, som om han vore spunnen av finare tråd. Ett annat slags blod. Mannen slog sig ned vid ett bord och hans följe bildade en halvcirkel kring honom.

Lobo beundrade honom i det falnande dagsljus som sipprade in genom en glugg i väggen. Han hade aldrig förr varit nära de här människorna, men han var säker på att han hade bevittnat scenen förut.

Någonstans var det redan bestämt: den respekt mannen och hans folk väckte, den plötsliga känslan av att betyda något som Lobo fick i hans närhet. Han kände igen sättet att ta plats, den stolta blicken, glansen. Han lade märke till smyckena som prydde mannen och förstod: han var Kung.

En sådan man hade Lobo sett på film den enda gång han varit på bio: stark, storstilad, med makt över de världsliga tingen. Han var kung, och där han var fick allting mening. Män slogs för honom, kvinnor födde hans barn. Han beskyddade och skänkte gåvor och tack vare honom upptog alla i kungadömet sin rätta plats. Men Kungens följeslagare var inga simpla vasaller. De utgjorde hans Hov.

Lobo kände först avund av den dåliga sorten, sedan av den goda, för med ens insåg han att den här dagen var den viktigaste i hans liv. Aldrig förr hade han varit i närheten av en person som gav livet mening. Han hade aldrig ens hoppats på det. Sedan Lobos föräldrar tog med honom hit – oklart varifrån – för att sedan lämna honom åt sitt öde, hade livet mest varit en ändlös räcka dagar fulla med sol och damm.

En rosslande stämma trängde sig på medan Lobo beundrade Kungen: en fyllbult som sa åt honom att sjunga. Han lydde, till en början tankspritt eftersom han fortfarande darrade av sinnesrörelse, men sedan började han, fylld av samma lidelse, att sjunga som aldrig förr. Han hämtade upp orden ur kroppen som om han uttalade dem för första gången, som om han greps av hänförelse över att ha funnit dem. Lobo kände Kungens blick i ryggen och märkte hur hela tavernan tystnade; folk lade ifrån sig dominobrickorna med prickarna nedåt på laminatborden för att lyssna till honom. Efter en sång krävde fyllbulten En till och sedan En till och En till och En till och medan Lobo sjöng med allt större inlevelse blev fyllbulten allt fullare. Ibland sjöng han med i melodierna, ibland spottade han i sågspånet och skrattade tillsammans med ett annat fyllo. Till slut sa han Bra, och Lobo sträckte fram handen. Fyllbulten betalade och Lobo såg att det var för lite. Han sträckte fram handen igen.

– Nu är det slut, sångfågel lilla, resten ska jag ha till en sista dricka. Tacka gudarna för det du fick.

Lobo var van. Det var sånt som hände. Han var på väg att gå därifrån med sin skitsamma-min när han hörde en röst bakom sig.

– Betala artisten.

Lobo vände sig om och såg att Kungen naglade fast fyllskallen med blicken. Han sa det lugnt. Det var en enkel befallning, men mannen hade inte vett att sluta i tid.

– Vilken artist? undrade fyllbulten. Om ni menar den här stackarn har han redan fått betalt.

– Tjafsa inte nu, amigo, sa Kungen, och hans ton­fall hårdnade. Betala och håll käft.

Fyllbulten reste sig och vacklade fram till Kungens bord. Hans män blev genast på sin vakt, men Kungen verkade oberörd. Fyllot försökte spänna blicken i honom och sa:

– Er känner jag till. Jag har hört vad folk säger.

– Jaså? Vad säger de?

Fyllbulten skrattade. Han kliade sig fumligt på kinden.

– Nej, jag menar inte era affärer, det vet alla … Jag menar det andra.

Och han skrattade igen.

Kungens uppsyn mörknade. Han sköt fram hakan en aning, reste sig och gjorde tecken till vakterna att inte följa efter. Kungen gick fram till fyllbulten och tog tag om hans haka. Mannen försökte vrida sig loss. Kungen talade tätt intill hans öra:

– Jag tror inte att du har hört nånting alls. Vet du varför? Döda hör så väldigt illa.

Kungen tryckte sin pistol mot mannens buk som om han ville känna på hans inälvor innan han sköt. En enda knall, inget att fästa någon vikt vid. Fyllbulten spärrade upp ögonen, försökte klamra sig fast vid ett bord, vacklade och föll. En blodpöl sipprade fram under hans kropp. Kungen vände sig till fyllot i mannens sällskap:

– Och ni, vill ni också prata med mig?

Mannen snappade åt sig hatten och flydde medan han viftade avvärjande med händerna i en gest som betydde Jag har inget sett. Kungen böjde sig ned över den döde, grävde i hans fickor och fick upp en bunt sedlar. Han bläddrade fram några stycken, räckte dem till Lobo och lade tillbaka resten.

– Er betalning, herr artist.

Lobo tog emot sedlarna utan att se på dem. Han hade blicken fäst på Kungen, han drack honom med ögonen. Och han fortsatte att iaktta Kungen som gjorde tecken till sin vaktstyrka och utan brådska lämnade tavernan. Lobo stirrade på dörren som öppnades och stängdes. Han tänkte att från och med nu fanns det ytterligare ett skäl till att almanackor var meningslösa: inget annat datum betydde något, bara det här, för äntligen hade han hittat sin plats i världen. Dessutom hade han hört en hemlighet nämnas och jävlar vilken lust han hade att bevara den.

 

DAMM OCH SOL. Tystnad. Ett fallfärdigt hus där ingen bytte ett ord med någon annan. Hans föräldrar hade råkat förirra sig till samma avkrok, men hade inget att säga varandra. Därför hade orden börjat hopa sig i Lobos mun och sedan i hans händer. Tiden i skolan blev kort, men där anade han först bokstävernas samklang, rytmen som antingen band ihop dem eller höll dem isär. Det blev en upptäckt han gjorde på egen hand; eftersom tecknen på svarta tavlan var så suddiga och läraren ansåg att Lobo var idiot höll han sig till skrivhäftets avskildhet. Ändå lärde han sig av egen brinnande vilja att bemästra egenheterna hos stavelser och betoningar innan han blev skickad att försörja sig på gatorna, att erbjuda sånger i utbyte mot medlidande och småslantar. 

Gatan var fientligt territorium, en sammanbiten kamp vars regler Lobo inte förstod. Han uthärdade genom att inne i sitt huvud sjunga vackra refränger och gjorde sig hemmastadd i världen med hjälp av de ord som fanns tillgängliga för alla: affischerna,
tidningarna som såldes i gathörnen, skyltarna – de var hans motgift mot kaos. Han stannade till på trottoaren och läste gång på gång vilken radda ord som helst och glömde genast sin vildsinta omvärld.

En dag satte fadern ett dragspel i händerna på honom. Kyligt, som om han lärde sonen att laga en kärvande dörr, visade han Lobo hur man kombinerar högerknapparna med vänsterknapparna och hur bälgen fångar in och släpper ut luften för att ge ljudet klangfärg. 

– Och håll hårt i spelet, sa han, det är ditt levebröd.

Nästa dag tog sig fadern över till den andra
sidan. De väntade förgäves. Sedan följde modern
efter och lovade inte ens att komma tillbaka. Lobo fick dragspelet så att han skulle kunna spela på
tavernorna, där han lärde sig att man kan se mild ut när man spelar en bolero, men en corrido kräver att man morskar upp sig och dramatiserar historien medan man sjunger. Han lärde sig också följande sanningar: Livet handlar om tid och motgångar. Det finns en Gud som säger Det är bara att härda ut, det är som det är. Och kanske viktigast: Flytta på dig när någon tänker spy. 

Han brydde sig aldrig om almanackan, den verkade bara löjlig när alla dagar var lika: gå runt bland borden och erbjuda sina sånger, sträcka fram handen, fylla fickorna med småpengar. Ett datum förtjänade ett namn först när någon visade barmhärtighet mot sig själv eller andra, tog fram sin
pistol och förkortade väntetiden. Eller när Lobo på sin kropp upptäckte nya hårstrån eller saker som slumpvis vuxit sig större. Eller när de smärtsamma yxhuggen inuti hans skalle slog ut honom timmar i sträck. Därför blev slutpunkter och slumpens skördar de tydligaste tecknen att ordna tiden efter. Och så fördrev han den.

Och med att lära känna blodet. Han kunde uppfatta hur det tjocknade hos de parasiter som sa Kom, lilla vän, kom, och ville locka iväg honom till något skrymsle; hur det stockade sig i ådrorna på de förskrämda som log utan anledning; hur det blev tunt som vatten i kroppen på dem som om och om igen spelade samma hjärtesår på jukeboxen; hur det torkade ihop hos de våldsamma som inget hellre ville än att få kasta sig över någon. 

Varje natt återvände Lobo till den vrå där han fick sin kartongsömn, låg och stirrade på pappväggarna och kände hur orden växte i hans inre. 

Först skrev han sånger om sådant som hände andra. Om kärleken visste Lobo ingenting, men han hade hört en del och smög in det bland visdomsord och vändningar, satte en melodi till och sålde den. Men det var en efterapning, ett eko av det liv han fått berättat för sig. Och fastän Lobo anade att det fanns mer han kunde göra av sina sånger visste han inte hur han skulle ta itu med det eftersom allt redan var sagt. Varför bry sig? Det var bara att vänta, fortsätta, vänta. På vad? Ett mirakel.