Läs ett smakprov ur ”Proleterka”

 

 

 

Första kapitlet

 

Det har gått många år och nu på morgonen grips jag av en plötslig önskan: jag skulle vilja ha min avlidne fars aska.

Efter kremeringen skickade de mig ett litet föremål som hade hållit stånd mot elden. En spik. De läm­nade tillbaka den i oskatt skick. Jag undrade då om de verkligen hade lagt den i fickan på hans kostym. Den ska brinna med Johannes, hade jag sagt till personalen på krematoriet. De fick inte ta bort den ur hans ficka. I händerna på honom skulle den ha varit alltför iögon­fallande. I dag skulle jag vilja ha hans aska. Det är antag­ligen en urna som vilken annan som helst. Namnet ingraverat på en liten namnskylt. Ungefär som en soldats identitetsbricka. Varför kom jag inte på tanken att be om askan den gången?

På den tiden brukade jag inte tänka på de döda. Vi träffar på dem senare. De kallar när de känner att vi har blivit villebråd och det är dags för jakt. När Johannes dog trodde jag inte att han verkligen dog. Jag deltog i begravningen. Ingenting annat. Efter cere­monin, reste jag genast min väg. Det var en klarblå dag, allting var över. Fröken Gerda tog hand om varje liten detalj. Det är jag henne tacksam för. Hon beställde tid hos hårfrisören åt mig. Hon skaffade mig en svart dräkt. Enkel. Hon följde till punkt och pricka Johannes önskningar.

Jag såg min far på ett kallt ställe den sista gången. Jag tog adjö av honom. Bredvid mig stod fröken Gerda. Jag var beroende av henne i minsta sak. Jag visste inte vad man gör när en person dör. Hon kände till precis alla formaliteter. Hon är effektiv, tystlåten, försynt sorgsen. Som en bila tar hon sig fram i sorgens meanderslingringar. Hon kan konsten att välja, hyser inga tvivel. Hon var så nitisk. Jag fick inte ens möjlighet att vara det minsta sorgsen. Sorgen la hon helt och hållet  själv beslag på. Jag skulle i vilket fall som helst ha gett henne sorgen till skänks. Det fanns ingenting kvar till mig.

Jag säger till henne att jag skulle vilja vara ensam ett ögonblick. Några minuter. Kylrummet var iskallt. Under de få minuterna la jag spiken i fickan på Johannes grå kostym. Jag ville inte titta på honom. Hans ansikte finns i mitt minne, i mina ögon. Jag har inget behov av att titta på honom. Men i stället gjorde jag tvärtom. Jag tittade rätt noga på honom, för att se efter, och få veta, om det fanns tecken på lidande. Och det var ett misstag. För, när jag tittade så där noga på honom, suddades hans ansikte ut. Jag glömde bort hans anletsdrag, hans riktiga ansikte, det gamla vanliga.

Fröken Gerda har kommit för att hämta mig. Jag försöker kyssa Johannes på pannan. Hon rycker till av avsmak. Hindrar mig. Det hade varit en så plötslig längtan, i dag på morgonen, att vilja ha Johannes aska. Nu har den försvunnit.