Läs ett smakprov ur Magda Szabós Izas ballad

 

 

1.

Hon satt och rostade bröd till frukosten när nyheten kom. För tre år sedan hade Iza skickat henne en behändig liten apparat som mellan sina elektriska slingor rostade brödskivorna rosa. Hon hade vänt och vridit på den och sedan gått och lagt den längst ner i buffén utan att ta upp den ur kartongen och inte tagit fram den mer. Hon litade inte på apparater och var misstänksam till och med mot något så vardagligt och vanligt som elektricitet. Vid kortslutning eller när stormen slitit ner ledningarna brukade hon gå till skåpet och lyfta ner sin tvåarmade kopparstake, där ljusen alltid väntade i beredskap på att glödlamporna skulle slockna, tog den med sig från köket och när hon gick genom hallen höll hon de smala ljusstaksarmarna över huvudet som en undergiven gammal älg håller sin krona. Hon kunde heller inte vänja sig vid tanken att rosta bröd i en apparat; hon ville få sitta på huk framför elden och upp leva hur glöden på sitt sätt liksom pulserade som en levande organism. Glödhögen med sina oavlåtligt skiftande färger skänkte alltid rummet en säregen levande stämning; när elden brann kände hon sig inte ensam ens då hon verkligen var alldeles ensam.

Också nu satt hon på pallen framför den öppna luckan till kaminen och då Antal ringde på och hon inte genast kunde lägga undan den lilla treudd där brödskivan satt spetsad, tog hon den med ut i hallen. Antal bara såg på henne först, tog henne sedan i armen och hans tafatta sätt att röra vid henne uttryckte det han inte ville tala om. Den gamla kvinnans ögon fylldes med tårar men de bröt inte fram; det var som om en sällsam, envis kraft höll dem i balans bakom ögonlocken. Artigheten hos henne – till hälften medfödd, till hälften inpräntad – fungerade säkrare än själva instinkten och tvingade till och med fram ett ”Tack min son” ur hennes strupe. Hon eldade bara i det minsta av de två små rummen. När de hade gått in, sjönk hon ner igen på pallen medan Antal stod och värmde händerna vid kaminen. De prata-de inte, utan ett ord förstod de ändå varandra fullkomligt. ”Jag måste samla krafter”, sade hennes tankar. ”Jag har älskat honom mycket.” ”Ta dig samman”, svarade henne Antal tyst. ”Egentligen är det meningslöst att åka dit ut, där finns ju ingen längre. Den du kommer att finna där, är sedan i morse inte längre den du har känt. Ändå ska jag följa med dit ut, för du har rätt till honom som nu har blivit till ingen.” När de äntligen kom i väg hade hon hängt sin kasse på armen. Hon bar alltid kassen vid besöken på kliniken för att ta med sig saker som Vince hade bett henne om eller som hon själv hade bestämt sig för att ta med: näsdukar, kakor, citroner. De gula kloten glänste genom nätets maskor också den här gången. ”Trollkonster”, tänkte läkaren. ”Hennes trollkonster nu igen med tre ynkliga citroner. Hon tror sig kunna skrämma bort döden genom att visa att hon inte är rädd. Hon tror att hon finner den gamle mannen vid liv om hon kommer med citroner åt honom.”

Det hade frusit till på natten, trappan var hal för hon hade inte sandat kvällen före. Antal ledde ner henne vid armen. Vedbodsdörren stod öppen med en smutsig snödriva på tröskeln; Kapten tryckte där och kikade fram som bak-om en skyddsvall. Man hörde honom böka med halmen då han än en gång rev ner sitt bo. Den gamla kvinnan såg inte mot boden men hennes armar stelnade plötsligt till och hon andades fortare. ”Hon har också sett Kapten”, tänkte läkaren, ”och låtsas nu inte se honom. Kapten är svart. Nu får man inte se något annat än det som är vitt.”

Kolman, butiksföreståndaren i matbutiken, såg efter dem då de hade stängt grinden och gick mot bilstationen. Klockan var inte mycket över sju; hennes man sjöng nog på sista versen. Det är synd, han har varit en snäll liten man som tåligt släppte fram alla i kön, barn såväl som vuxna, och alltid var den som sist räckte fram sin mjölkkanna. Flickorna dyrkade honom därför att han på sommaren uppvaktade dem med blommor från sin trädgård och då kylan kom brukade han bjuda på ugnsbakade pumpor och te. Ja, så är det hans tur att gå bort nu, stackaren. Vad hans dotter kommer att gråta, hon som varje månad skickade honom högvis med pengar från Budapest. Det har brevbäraren berättat. Man frågar sig verkligen var den där Antal hade sina ögon då han skilde sig från henne, han är ju ändå inte någon dålig människa annars, alla hans patienter har bara gott att säga om honom.

Den gamla kvinnan tänkte också på Iza då de satte sig i bilen framför konditoriet. ”Pappa har cancer”, hade Iza sagt då hennes mor för tre månader sedan ringde till Budapest efter henne för att hon skulle komma och undersöka sin far. Iza stod i badrummet och skrubbade sina händer med den långsamma, lugna rörelse hon vant sig vid under studietiden. Modern sjönk ner på badkarskanten, grep tag i kranen för det svartnade för ögonen på henne, men for genast upp igen och rusade ut i hallen då hon hörde Vinces röst. ”Vad smusslar ni med där?” frågade Vince irriterad medan hon bara såg på honom förfärad, med en fasa i blicken som man får vid åsynen av en kropp i upplösning. Det stod stilla för henne, hon kunde inte svara och det blev Iza som fick komma henne till undsättning. Hon kom ut från badrummet och visade upp sina kraftiga vita fingrar: ”Inte är väl alla lika skitiga som han, gamla lortgris”, sade hon och Vinces magra ansikte började stråla. ”Gamla lortgris” var Izas vanliga tilltal från gångna tider, då hon ännu var liten jänta med blank näsa och hade så lätt för att ta till lipen. ”Vanligt folk, som jag till exempel, brukar tvätta händerna flera gånger om dan”, sade hon. ”Det är lika bra att han går in i sitt rum innan han blir förkyld. Om jag hade lika ont om magsyra som han, skulle jag inte våga sticka upp så här utan att ha tagit mitt pepsin ordentligt.”

Den gamla kvinnan visste att Vince hade sina miss-ankar. Sedan den tid då han först upplevt de säregna ohyggliga smärtorna och börjat magra blev han misstänksam med öronen jämt på spänn och alltid på alerten för att om möjligt snappa upp något och äntligen få besked om varför hans krafter avtog mer och mer och vad den underligt glödande pinan betydde, den som han allt oftare kände. ”Jag skulle inte kunna skälla på honom så här”, tänkte den gamla kvinnan och trots sin förtvivlan lyftes hon upp av en våg av stolthet över att Iza kunde.

”Kom mamma, vi går till baren och dricker en espresso. Ska han inte hänga med?” Då log Vince redan och såg på sina spinkiga ben: jo, han var just rätta mannen att gå på espressobarer. Han bara skakade på huvudet och Iza gav upp; hon sade att det var lika bra det – han skulle ju i alla fall bara sitta och glo på fruntimren. Hon slängde på sig kappan och som alltid sedan barndomen stötte hon sin panna mot sin fars vackert välvda panna då hon gick. ”Låt nu bli att bedra mamma medan vi är borta!” Vince bara stod där och nickade instämmande och underfundigt med ett ljus i ögonen. Hans hustru hade inte på flera veckor känt igen dem, hon undrade häpet vad som hänt honom, varför hans ögon krympt, smalnat och blivit mattare. Vince dyrkade Iza. Det rådde alltid en gäckande ton mellan dem båda, högst olik den som brukar råda mellan far och dotter. De pratade som vänner, syskon, glada kamrater.

De satt i baren och betraktade de immiga glasen som de fingrade på utan att dricka. Izas ansikte var blekt. ”Pappa har högst tre månader kvar”, sade hon. ”Antal kommer att ge honom tabletter. Jag ska ge dig pengar. Köp honom allting, vad han än önskar sig, hur tokigt det än är. Du får inte snåla, mamma!” Det var musik i baren och den gamla kvinnan fick plötsligt för sig att Iza och hon var bödlar, som här i skuggan av de röda gardinerna höll på med något ohyggligt. Att Vince om tre månader inte längre skulle finnas på jorden, att hon nu visste att han inte skulle leva då, gav henne en förnimmelse av att Vince var en fånge, dömd till döden, som just hade fått veta tidpunkten för sin avrättning. Hon vågade inte fråga om Dekkers diagnos verkligen var riktig; Dekker – det hade både Iza och Antal sagt – brukade aldrig ta fel. Musiken ljöd högre, förälskade par satt och såg på varandra, servitrisen kom och frågade om hon ville ha vispgrädde. Iza tackade ja för hennes räkning. Grädden var hårt vispad och för söt. Hon tappade den när hon skulle lägga den i kaffet och försökte sedan skuld-medvetet skrapa upp den från duken. ”Försök att ta dig samman”, sade dottern. ”Jag ska tala om för dig vad som är att vänta.” Till en början tvingade sig hennes mor att höra på, sedan blev hon åter medveten om att Vince hade högst nittio dagar kvar att leva och då förstod hon plötsligt ingenting längre och tårarna fick de röda gardinerna i baren att sväva i en dimma. ”Mamma”, sade Iza, ”vi har ont om tid och måste pratas vid!”

Iza talade alltid så lugnt och allvarligt till sin mor när hon hade förhållningsorder att ge henne. Den gamla kvinnan skulle helst ha velat skrika, kasta grädden i golvet – men det gjorde hon förstås inte, hon hade ju varken kraft eller mod – det var bara ett ögonblickets infall och hon hade aldrig haft några hysteriska utbrott. Hon bara frågade sin dotter: ”Du flyttar väl hem nu, eller hur?” Hon lät bevekande och inom sig bönföll hon Gud och anstormade honom med osam-manhängande, virriga ord att Iza skulle göra så och stanna hemma så hon slapp vara ensam med den döende. Iza var läkare, hon var deras barn och hade hela sitt liv hjälpt dem på alla sätt. Dottern tog en klunk och svalde bestämt som om kaffet, när hon nu äntligen lyfte det till munnen, hade övergått från flytande till fast form. ”Jag kan inte”, sade hon. Modern förstod vad Iza tänkte och insåg också att hon hade rätt. Även om hon lyckades få ledigt, ja, om hon så bara började hälsa på oftare än hon brukade, skulle Vince bli förbryllad, söka efter förklaringar och miss tänka det han inte fick misstänka. Iza hade alltid kommit vid bestämda tider: en gång i månaden, eller till namnsdagar, födelse-dagar, bröllopsdagar. Nej, hon kunde inte komma. Modern fick stanna ensam med Vince och den skrämmande hemlig-heten att han skulle dö. Izas löfte att Antal skulle komma till dem och hjälpa dem betydde heller inte någon lättnad. Antal var Antal, inte Iza. Hennes tårar började strömma. Hon snarare kände än såg att folk vid bordet intill tittade på henne. Iza försökte inte lugna henne utan tog bara hennes hand. Modern klamrade sig fast vid dotterns kalla fingrar som inte bar någon ring.

Taxin körde under skövlade plataner, och på Sándorgatan lockade en stor fladdrande affisch till en danstillställning. När Antal hörde henne sucka, vände han sig om i framsätet. Den gamla kvinnan besvarade inte hans blick: hon hostade, vände bort huvudet och såg på vägen och kråkorna som satt i allén och plockade i fjädrarna. Antal var god mot henne, det hade han varit mot Vince också och de hade älskat honom mycket. Men han hade lämnat Iza och det kunde man varken glömma eller förlåta.