Läs ett smakprov ur Leo Perutz ”Den svenske ryttaren”

 

 

FÖRSTA DELEN
Tjuven

 

Hela dagen hade de hållit sig gömda, nu var det natt och de strövade genom den glesa barrskogen. De hade båda anledning att undvika människor och hålla sig utom synhåll. Den ene var en landstrykare och gatutjuv som nätt och jämnt undkommit galgen, den andre en desertör.

Tjuven, som i de här trakterna gick under namnet Snapphanen och som hade livslång erfarenhet av att vintertid svälta och frysa, rörde sig vant i den nattliga skogen. Den andre däremot, Christian von Tornefeld, kände sig eländig. Han var ung, nästan barnet. Tidigare på dagen, när de gömt sig på en bondgård och legat hopkurade under en trave bastmattor, hade han skrutit med sitt mod och fantiserat om det härliga liv som väntade då lyckan vände. Han hade en kusin på mödernet som var godsherre här i bygden och som säkert skulle förse honom med pengar, vapen, kläder och en häst. Sedan skulle han rida till Polen, och klarade han sig bara över gränsen var lyckan gjord. Han var trött på att lyda order i en armé som inte var hans. Hans far hade utfattig gett sig av från Sverige sedan kronan konfiskerat hans kungsgård. Men själv hade Christian von Tornefeld alltid förblivit svensk. Var hörde han hemma, om inte under de svenska fanorna. Nu var det hans förhoppning att utmärka sig och vinna den unge kungens gunst. Sjutton år gammal hade Karl, gudasänd för att tukta de mäktiga och bestraffa deras otro, vunnit världsrykte efter triumfen vid Narva. Ja, kriget var ett gyllene tillfälle, om man bara hade rätta modet och vågade sig in i striden.

Tjuven sade ingenting. På den tiden då han fortfarande var bonddräng i Pommern hade han tjänat åtta riksdaler om året och sex av dem skulle den svenske kungen ha i skatt. Det var djävulen som befolkat jorden med kungar i syfte att pina vanligt folk. Men han spetsade öronen när Christian von Tornefeld började prata om ett hemligt och okuvligt arkanum med vars hjälp han skulle vinna lagrar i fält och majestätets gillande. Tjuven visste hur värdefullt ett sådant arkanum var. Ett ark pergament, heligt och försett med ord på latin och hebreiska, det hjälpte i alla knipor. Han hade själv ägt ett sådant och burit det med sig när han slet för brödfödan på gator och torg. För en futtig dubbelskilling hade han gått med på att sälja det vidare, pengarna var borta fortare än kvickt och sedan dess gick hans lycka kräftgång.

Nu när de kämpade sig fram genom den igensnöade granskogen och hagelbyarna piskade dem i ansiktet teg Christian von Tornefeld. Han sade inte ett enda ord om hur modig han var, om kriget och om den svenske kungen. Han stretade på, framåtböjd och flåsande, och var gång han snavade över en trädrot gnällde han tyst för sig själv. Han var hungrig, de senaste dygnen hade han bara ätit frusna rovskal, bokollon och rötter som de grävt fram ur jorden. Men ännu värre än hungern var kölden. Christian von Tornefelds kinder liknade en säckpipa som luften gått ur, hans fingrar var blå och stelfrusna, öronen värkte under halsduken som han virat kring huvudet. Och medan han raglade genom snöstormen drömde han inte längre om kommande hjältedåd, utan om vadderade handskar, om kängor fodrade med kaninpäls och om ett nattläger av halm och hästtäcken tätt intill kakelugnen.

*

När de passerat skogen dagades det. Ett tunt snöskikt låg över åkrar, ängar och hedar. Några rapphöns lyfte och gled bort i det bleka gryningsljuset. Här och där en ensam björk, vars spretiga grenar vajade i vinden. Och borta i öster avtecknade sig en böljande vit mur av dimma, som än steg från marken, än sjönk tillbaka och för blicken dolde allt som låg bakom den – byar, gårdar, åkermark, kärr och skog.

Tjuven letade efter en tillflyktsort där de skulle kunna tillbringa dagen, men det fanns inget hus, ingen loge, inget dike, inget gömställe alls mellan träd och buskage. Men han upptäckte något annat och böjde sig ned för att granska marken på nära håll.

Snön var upptrampad, här hade några ryttare stannat till och klivit av hästarna. Landstrykarens erfarna blick kände igen spåren av muskötkolvar och skansredskap, säkerligen dragoner som gjort upp eld och värmt sig en stund. Fyra av dem hade ridit vidare mot norr och tre mot öster.

En patrull, alltså. Men vem var den efterspanade? Fortfarande på knä kastade tjuven en blick på sin följeslagare, som satt och huttrade intill en milstolpe vid sidan av vägen. Och när han såg den ynkligt hopkrupna gestalten insåg han att det var bäst att tiga om dragonerna, annars skulle pojken bryta ihop fullständigt.

Christian von Tornefeld märkte att han var iakttagen. Han plirade och gnuggade sina stelfrusna händer. ”Hittar du nåt i snön?” frågade han ynkligt. ”Glöm inte vad vi sa, hittar du rovor eller en bit kål så måste du bjuda. Eller hur, vi lovade varandra att hjälpas åt och dela allt rättvist. Så fort vi är framme hos min kusin …”

”Min själ, här finns ingenting”, sade tjuven. ”Hur ska jag kunna hitta rovor när det enda som såtts här är höstkorn. Jag ville bara se efter vad det var för jord.”

De talade svenska med varandra, för tjuven var född i Pommern och hade varit dräng hos en svensk godsherre. Nu grävde han fram en handfull åkerjord under snön och smulade sönder den mellan fingrarna.

”Det är bra jord”, sade han medan de började gå igen, ”samma röda jord som Gud skapade Adam av. En skäppa av den här kostar multum.”

Drängen inom honom vaknade till liv. Som ung hade han gått bakom plogen, han mindes fortfarande hur jorden skulle hanteras.

”Jodå, jorden är utmärkt”, fortsatte han. ”Men herrskapet som äger den har allt en oduglig förvaltare och lata drängar. Vad är det här för fusk? Rena förfallet: de har höstsått för sent. När frosten kom fick man skjuta på harvningen och i slutänden har utsädet frusit i jorden.”

Ingen lyssnade på vad han sa. Tornefeld linkade långt efter, han hade fått skavskår och jämrade sig oavbrutet.

”Det borde ju inte vara svårt att hitta folk som är bra på att plöja och harva i de här krokarna”, fortsatte tjuven. ”Vad jag menar är att herrskapet snålar in på bra drängar och bara anlitar oduglingar som inget kostar. Alla vet att man ska kupa jorden kring höstsådden och se till att vätan rinner ner i fårorna intill. Han som plöjde här struntade i det och nu kommer det att ta åratal att få bort allt ogräs och få ordning på åkern igen. Och här har han tvärtom plogat för djupt och myllat upp en massa sämre jord. Det ser väl du med?”

Tornefeld såg och hörde inte. Han tyckte att det var kons­tigt att de bara fortsatte att gå och gå, oavbrutet, timme ut och timme in, fast det var ljusan dag och man för länge sedan borde lagt sig att vila.

”Och fåraherden lurar herrskapet, han med”, dividerade tjuven. ”Jag såg all möjlig gödning borta på fälten: aska, kalkmärgel, hyvelspån, till och med vanlig lervälling. Men någon fårspillning syntes inte till. Trots att den alltid är bra att gödsla med. Så då vet man att herden på egen hand sålt fårspillningen och behållit pengarna.”

Och så började han fundera på vad det var för herrskap som anlitade den sortens lata, slarviga och opålitliga drängar.

”Gubben är lastgammal”, sade han. ”Kan knappt gå längre för all gikt, och så har han ingen aning om vad som händer med hans mark. Hela dagarna sitter han med sin pipa framför kakelugnen och smörjer in benen med vitlök. Allt drängarna säger tror han på och det är därför han blir blåst så det visslar om det.”

Men det enda Tornefeld hörde var att följeslagaren sade något om att värma sig intill en ugn. Han var övertygad om att de när som helst skulle bänka sig i en uppvärmd kammare och drömska tankar uppfyllde honom på nytt.

”I dag är det mårtensafton”, mumlade han, ”och det enda folk gör är att äta och dricka. Det ryker om spisarna, stekpannorna glöder och i böndernas vedugnar står plåt efter plåt med nybakat bröd.  Så fort vi stiger in i stugvärmen dukar bonden fram de bästa bitarna av gåsen. Ett stop magdeburgeröl till det, och därpå italiensk rosenlikör och spansk taffelbitter. Det kallar jag bankett! Botten upp, stallbror! Skål på dig! Gutår, gamle dryckeskämpe! Herren signe!”

Han stannade, höjde glaset han tyckte sig hålla i handen och bugade åt höger och vänster. Och då halkade han till och skulle ha fallit framstupa, om inte tjuven huggit honom i axlarna.

”Ögonen på vägen och inga fler dagdrömmar”, sade han. ”Mårtensafton var för länge sen. Och nu är det du som knatar på, utan att snubbla omkring som en halvblind kärring med käpp.”

Tornefeld ryckte till och blev sig själv igen – nu var alltsammans borta, bonden och den rykande spisen, gåsen på sitt fat och magdeburgerölet, och han stod ute på ett ödsligt fält och blåsten piskade honom iskallt i ansiktet. På nytt kände han sig svag och matt, det fanns ingen räddning i sikte, inget slut på hans plågor, och han sjönk ihop och lade sig på marken.

”Är du helt från vettet”, skrek tjuven. ”Tänkte du ligga här? Vad tror du händer om de tar fast dig? Stupstocken, galgen, halsjärnet eller sträckbänken?”

”Må Gud förbarma sig, men jag orkar inte ett steg till. Låt mig ligga här”, kved Tornefeld.

”Nu reser du dig upp”, envisades tjuven. ”Vill du springa gatlopp eller bli hängd?”

Och med ens kände han sig rasande för att han var tvungen att släpa omkring på den här pojkvaskern som inte dög till annat än att kinka och söla. Om han varit ensam hade han för länge sedan räddat sig undan. Men nu var det helt och hållet pojkens fel om dragonerna tog dem båda. Han förbannade sin egen dumhet och fortsatte skälla på kumpanen.

”Varför sjappade du från regementet, om det ändå är till galgen du är på väg? Bödeln skulle ha nackat dig på stört, det hade varit bättre för både dig och mig.”

”Jag stack för att rädda livhanken”, kved Tornefeld tyst för sig själv. ”Krigsdomstolen dömde mig till döden.”

”Hur kan man vara så befängd att man slår sin kapten i ansiktet? Du skulle ha svalt förtreten och väntat på bättre tider. Om du fortsatt som musketör hade du haft ditt på det torra nu. I stället för att ligga här och skräpa.”

”Han smädade Hans Majestät Konungen”, viskade Torne­feld med stel blick.”En ung rucklare kallade han honom och en uppblåst Balthasar som ständigt predikar evange­lium för att avleda från de egna pojkstrecken. Vad skulle jag ha varit för ynkrygg om jag låtit honom håna min kung på det viset?”

”Hellre sex ynkryggar än en galenpanna. Varför ska du stå upp för kungen?”

”Jag gjorde min plikt som svensk, som soldat och som adelsman”, sade Tornefeld.

För ett ögonblick hade tjuven övervägt att ge sig av och låta pojken ligga där han låg. Men när han hörde de orden kom han ihåg att han själv också hade sina hederskänslor, landstrykarens heder, och att det inte spelade någon roll hur högfärdigt pojkvaskern pratade, för när han låg där utslagen var han ingen adelsman längre utan bara, liksom tjuven själv, ännu en stackare i eländets stora brödraskap. Och då gick det inte att lämna honom i sticket, för då miste man själv all heder.

Och så fortsatte han sina övertalningar:

”För allt i världen, res dig upp nu, käre bror. Dragonerna är efter oss och det är dig de vill ha tag på. För Guds skull, du vill väl inte att vi båda ska sluta i galgen? Tänk på profossen och bödelsdrängarna! Och kom ihåg att i kejser­liga armén tvingas desertörer springa nio varv kring galgen innan de hängs och för varje steg du springer blir det minst ett piskrapp.”

Tornefeld kom på fötter och såg sig skärrat omkring. I öster hade blåsten trängt undan dimslöjorna och avtäckt vägen som ringlade genom landskapet. Och tjuven för­vissade sig om att riktningen stämde och att målet närmade sig.

Han skymtade den övergivna kvarnen och bortom den vassruggar och myrar och ljunghed och kullar och svarta skogar. Han kände igen skogen och de där kullarna, omisskännligt var det här stiftsgodset, med sin stångjärnshammare och sitt stampverk, med sina stenbrott och smält­ugnar och kalkugnar. Här härskade elden och den barske biskopen som i hela trakten kallades ”djävulens ambassadör”. Och långt borta vid horisonten tyckte sig tjuven urskilja gnistregnet kring kalkugnarna, samma slickande lågor som han en gång flytt ifrån. Eld och ännu mer eld, så långt ögat nådde, eldar som skiftade i violett och mörkrött och ibland övergick i svarta sotmoln. Fastkedjade vid sina kärror pinades där borta de levande döda, småtjuvarna och luffarna som varit hans kumpaner – alla hade de en gång räddat sig undan galgen och in i helvetet. Precis som han en gång gjort bröt de sten med bara händerna i biskopens stenbrott, den ena stenen efter den andra, livet igenom. Eller så plockade de glödande slagg ur kalkugnen: dag och natt höll de vakt framför det brinnande gapet, alltid posterade under det smala trätaket som gick under namnet ”kistan”. Och elden svedde deras kinder och pannor fast de inte längre märkte det; det enda som fortfarande sved var piskan som biskopens fogde och hans knektar svingade över deras nackar.

Det var tillbaka dit tjuven var på väg. Det var den sista tillflyktsorten som ännu återstod, för i den här trakten fanns det fler galgar än kyrktorn, och han visste mycket väl att hampan till repet där han skulle dingla redan spunnits och tvinnats.

Han vände bort blicken och betraktade kvarnen i stället. Den stod övergiven sedan lång tid tillbaka, dörren var igenbommad, fönsterluckorna stängda. Mjölnaren var död. I trakten ryktades det att han hade hängt sig för att bisko­pens fogde eller fjärdingsmannen utmätt kvarnen, åsnan och mjölsäckarna. Ändå upptäckte tjuven nu att kvarnvingarna sakta snurrade, att kvarnhjulet vred sig och att rök steg ur mjölnartorpets skorsten.

Här i trakten fanns en sägen som tjuven ofta hört berättas. Bönderna viskade att den döde mjölnaren en gång om året uppsteg ur graven och för en natt vevade igång kvarnen igen, så att han kunde återbetala en ynka liten skärva av sin skuld till biskopen. Men tjuven visste så klart att det där bara var gammalt skrock. Man uppstod inte från de döda, dessutom var det nu mitt på ljusan dag. Så om vingarna snurrade i det vintriga solljuset betydde det bara att en ny mjölnare tagit över kvarnen.

Tjuven gnuggade händerna och rätade på ryggen.

”Det verkar”, sade han, ”som om vi äntligen skulle få tak över huvudet.”

”Allt jag behöver är en brödbit och en knippa halm”, mumlade Tornefeld.

Den andre skrattade.

”Du trodde kanske att det fanns en himmelssäng med duntäcken och silkestunna sparlakan som stod och väntade på dig”, retades han. ”Och kanske en läcker ragu därtill och en karaff ungerskt vin?”

Tornefeld svarade inte. Och så gick de tillsammans, tjuven och adelsmannen, uppför den lilla backen som ledde till kvarnen.