Läs ett smakprov ur Jaume Cabrés ”Rösterna från floden”

 

 

 

Fader, förlåt dem icke, ty de veta vad de göra.

Vladimir Jankélévitch

0.

 

Frasandet var nästintill omärkligt. Som en lätt smekning mot dörrbladet. Det öppnades ljudlöst och en behandskad hand slöt sig om insidans dörrknopp så att den inte skulle börja gnissla. Dörren stängdes med en knappt hörbar suck. Någon, en skugga, rörde sig genom den dunkla lägenheten. Jurij, som var van vid nattmörker, iakttog gestalten under tystnad. Nykomlingen gick in i arbetsrummet. De förbannade persiennerna var uppdragna. Utanför fönstret föll flingorna och lade ett dämpande täcke över det nattliga landskapet. Snön hade följt med en oväntad kallfront och nu sänkte polarluften sin gravkyla över landskapet. Inte ens bruset från floden hördes längre. Han föredrog att inte dra ned persiennen eftersom ingen, någonsin, under några omständigheter fick veta att han just den natten hade befunnit sig i just den här lägenheten.

Med en irriterad suck slog sig främlingen ned, ställde portföljen på golvet bredvid stolen och satte igång datorn. Han såg att skrivbordet var perfekt ordnat och visste att det skulle underlätta hans uppgift. Jurij hade tyst följt efter mannen till arbetsrummet och studerade honom nu, under än djupare tystnad, från tröskeln. Skärmens blåaktiga ljus fyllde rummet och inkräktaren hoppades att det dämpade, kalla skenet varken skulle synas ute på den öde gatan eller från andra änden av lägenheten. På kanten av skärmen hade någon klistrat en post-it-lapp där det stod: ”Gomorron! Maten står i skåpet ovanför kylen. Tack för allt!” Han gick igenom mapparna. Ur jackfickan tog han fram en ask med disketter och började tålmodigt kopiera filer. Någonstans i huset hördes en hostning, och han antog att det var grannarna på våningen inunder som kom hem från någon tillställning – fulla, uttråkade, trötta – och muttrade att de egentligen blivit för gamla för sånt där. Utanför bröts nattens tystnad av en bil som körde förbi mycket sakta, säkert på grund av snön. Varför är datorer så långsamma när man har bråttom? Varför väsnas de så mycket fast de påstås vara tystgående? Då ringde plötsligt telefonen och mannen hejdade sig, stängde av datorn trots att han fortfarande var mitt i arbetet och satt som förstenad medan en svettdroppe halkade ned längs näsryggen på honom. Han torkade inte bort den eftersom han själv i den stunden upphörde att existera. Inte ett ljud någonstans i lägenheten.

– Jag kan inte svara just nu. Lämna ett meddelande efter signalen.

– Du, jag kan inte komma i morgon bitti. Jag har fått en körning med skifferplattor till Tremp och min dotter kan inte ta den. Oroa dig inte, jag tittar in lite senare, före lunch. Hej då. Puss på dig och lycka till. Jag kommer och hälsar på. Och jo, du har rätt: man hör faktiskt hur Pamanofloden sjunger här.

Pip pip. Adjö. En mansröst färgad av traktens dialekt, hes av cigarretter och spetsat kaffe, som talade tillitsfullt om morgondagen. Inkräktaren väntade några sekunder på att en dörr skulle öppnas. Inget hände. Ingen kom. Som tur var för honom hade Jurij bestämt att inte röja sin närvaro, utan stod stilla kvar i skydd av sin egen orörlighet. När ekot efter ringsignalen äntligen tystnat i främlingens huvud, när han åter kunde höra snöflingorna landa mjukt därute och sudda ut alla konturer, tillät han sig att försiktigt andas ut och sätta på datorn igen.

Jurij lämnade dörröppningen utan att riktigt veta vad han skulle ta sig till och smög tillfälligt in i salongen, uppmärksam på minsta ljud från arbetsrummet. 

Inkräktaren återvände till arbetet. Snabbt fyllde han fem disketter med filerna märkta ”O.F.” plus några till, för säker-hets skull. När han var klar flyttade han alltsammans till datorns papperskorg. Han kontrollerade att inte ett spår fanns kvar av filerna eller ens några som liknande dem. Sedan sköt han in en ny diskett med ett virus, tog ut den och stängde av datorn.

Mannen tände ficklampan och höll fast den mellan tänderna för att ha händerna fria. De tre fack som intresserade honom i hemarkivet på skrivbordet var lätta att tömma. Där fanns papper, foton och mappar med olika dokument. Han stoppade ned allt i sin portfölj och stängde arkivet. På golvet, intill väggen, stod en liten röd resväska. Som om någon skulle ut och resa. Mannen öppnade den och undersökte försiktigt innehållet: inget av intresse. Han stängde väskan och ställde tillbaka den. Innan han gav sig iväg fick han för sig att rota igenom skrivbordslådorna, för säkerhets skull. Tomma pappers-ark, skrivblock, skolhäften. Och en ask. Han öppnade den och svetten bröt fram i pannan på honom. Han tyckte sig höra en plågad suck någonstans inifrån lägenheten.

När inkräktaren stängt dörren bakom sig visste han att inga spår fanns kvar efter besöket, att han hade klarat av jobbet på lite drygt femton minuter och att ju längre bort han hunnit när solen gick upp, desto bättre.

När Jurij åter var ensam gick han in i det mörka arbetsrummet. Allt såg ut som det brukade, men i sitt inre kände han en ångest. En underlig känsla av att inte riktigt ha levt upp till förväntningarna.