Läs ett smakprov ur Fleur Jaeggys ”Tuktans ljuva år”

 

 

 

Första kapitlet

 

När jag var fjorton år var jag elev på en internatskola i Appenzell. Det var trakter där Robert Walser tog många promenader när han var intagen på mental­sjukhus i Herisau, inte långt från vår skola. Han dog i snön. Fotografier visar spåren efter honom och hans kroppsställning i snön. Vi kände inte till författaren. Och inte heller vår litteraturlärarinna kände till honom. Ibland tänker jag att det skulle vara vackert att dö så där, efter en promenad, sjunka ner i en naturlig grav, i snön i Appenzell, efter nästan trettio år på mentalsjukhus i Herisau. Det är verkligen synd att vi inte kände till Walsers existens, vi skulle ha plockat en blomma till honom. Till och med Kant blev rörd, när en okänd kvinna skänkte honom en ros, innan han dog. I Appenzell kan man inte låta bli att promenera. Om man betraktar de små vitinfattade fönstren och de flitiga, glödande blommorna på fönster­brädena, förnimmer man ett tropiskt stillastående, en tuktad yppighet, man har intrycket av att det där innanför i det tysta försiggår något dunkelt och lite sjukt. Ett sjukdomens Arkadien. Där inne i renheten tycks dödens frid och idyll råda. En fröjd av vitkalkning och blommor. Utanför fönstren kallar landskapet på en, det är inte en hägring, det är ett zwang sa man på internatet, ett inre tvång.

Jag studerade franska och tyska och humaniora i allmänhet. Jag studerade inte alls. Av fransk litteratur minns jag bara Baudelaire. Varje morgon klockan fem steg jag upp för att promenera, jag vandrade högt upp och såg en skymt av vatten på andra sidan berget, längst ner. Det var vid Bodensjön. Jag betraktade hori­sonten och sjön, ännu visste jag inte att det även i den sjön skulle finnas en internatskola för mig. Jag åt på ett äpple under min promenad. Jag sökte ensamheten och kanske det fulländade. Men jag avundades världen.

Det hände en dag under middagen. Vi satt alla till bords. En flicka kom, en ny. Hon var femton år, med spikrakt, glänsande hår, mörka skuggor under de bestämda och allvarliga ögonen. Hon hade böjd näsa; när hon skrattade, och det var inte ofta, var hennes tänder spetsiga. En vacker hög panna, där man kunde röra vid tankarna, där gångna generationer hade fortplantat talang, intelligens, tjuskraft till henne. Hon pratade inte med någon. Till det yttre liknade hon en främmande gud, full av förakt. Kanske det var därför jag greps av en önskan att erövra henne. Hon ägde ingen mänsklighet. Hon tycktes också fylld av avsmak. Den första tanken som slog mig var: hon har kommit längre än jag. När vi rest oss, gick jag fram till henne och sa: ”Bonjour.” Hennes ”Bonjour” kom rappt. Jag presenterade mig, namn och efternamn, som en förstaklassare, och sedan jag hört hennes verkade samtalet vara avslutat. Hon lät mig stå kvar där i matsalen, mitt ibland de andra flickorna som stod och småpratade. En spanjorska berättade något för mig i en livlig ton, men jag fäste inget avseende vid henne. Jag hörde ett sorl av olika språk. Den nya visade sig inte på hela dagen, men på kvällen stod hon punktligt bakom sin stol. Orörlig, tycktes hon beslöjad. På ett tecken av rektorn sätter vi oss och, efter en kort tystnad, börjar sorlet på nytt. Dagen därpå är det hon som hälsar på mig först.

Under internatskolelivet skapar var och en av oss, om hon är utrustad med en tillstymmelse till fåfänga, en bild av sig själv, ett slags dubbelliv, hon tänker ut ett sätt att tala, gå och titta. När jag fick se hennes handstil, blev jag mållös. Nästan alla våra handstilar var likadana, obestämda, barnsliga, med runda, breda o:n. Hennes var helt och hållet konstruerad. (Tjugo år senare såg jag något liknande i en dedikation av Pierre Jean Jouve i ett exemplar av Kyrie.) Naturligtvis låtsades jag inte bli förvånad, jag kastade knappt ett öga på den. Men i smyg övade jag mig. Och än i dag skriver jag som Frédérique, och jag får höra att jag har en vacker och intressant handstil. Folk vet inte hur instuderad den är. På den tiden studerade jag inte, och jag har aldrig studerat, för jag hade ingen lust, jag klippte ut reproduktioner av tyska expressionister och brottsspalter. Och jag klistrade in dem i en skrivbok. Jag lät henne förstå att jag intresserade mig för konst. På det viset fick jag äran att följa henne i korridorerna och på hennes promenader. I skolan var hon – det förefaller mig onödigt att nämna – bäst av alla. Hon visste redan allt, genom de generationer som hade föregått henne tror jag. Hon hade någonting som de andra inte hade, jag kunde inte annat än rättfärdiga hennes talang såsom en gåva från de döda. Det räckte med att i aulan höra henne läsa franska poeter, de hade trängt in i henne, hon bar dem inom sig. Vi andra kanske fortfarande var oskyldiga. Och oskulden har kanske i sig något klumpigt, petigt och tillgjort, som om vi allihop var klädda som zuaver, i ett slags golfbyxor med bolero.