Läs ett smakprov ur Eugen Ruges ”Follower”

 

 

1.

 

När han äntligen lyckats övervinna stelheten han känt i sitt halvvakna tillstånd och kunde röra på fingrarna, därefter på hela armen så att han kunde trycka på lysknappen som han instinktivt hade letat efter snett bakom sig, såg Schulz i det sakta tilltagande ljusskenet från en totalt föråldrad ledlampa: fotänden på en jättestor dubbelsäng där förmodligen hans fötter befann sig under det buktande täcket, bakom sängen en skärm där en vit fluga surrade runt, till vänster en prydligt veckad gardin i någon obestämbar färg som täckte rummets hela vägg från golv till tak,och direkt bredvid honom ett nattygsbord med ett vatten­glas, en liten lampa med en skärm i matt vitt och en sladdtelefon från före syndafloden, sådana som bara fanns på hotellrum,men trots dessa något så när säkra anhaltspunkter, trots skrynklorna i ryggen på hans genomsvettiga pyjamas och torrheten i munnen, inställde sig inte någon riktig känsla av verklighet, bruset från luftkonditioneringen nivellerade sinnena, flimret från den urgamla ledlampan gav rummet en chimär av overklighet, och speciellt de färglösa gardi­nerna kändes med ens oäkta, som om det inte fanns några fönster bakom dem, ja, ännu värre: som om fönstren faktiskt inte gick att öppna, kopior av ett stelt material, och detta intryck blev så obehagligt att han genast släckte lampan,men inte heller det faktum att hela denna chimär gick att trolla bort bara genom att röra vid lysknappen, bidrog till att stärka hans känsla av verklighet, det var bara flugan som kändes äkta, den feta vita flugan, som efterlämnade ett svagt blåaktigt glänsande spår, gled genom mörkret för att på ett enerverande sätt slå emot kanterna på bildskärmen och i verkligheten, det visste Schulz, var det inte någon fluga utan klockslaget, förutsatt att man inte var aningen långsynt eller hade glasögon på sig,men Schulz var aningen långsynt och hade inga glas­ögon på sig, hans smart-glasses låg på det andra, det bortre nattygs­bordet, där han, som han svagt drog sig till minnes, hade lagt dem av rädsla att han halvt i sömnen skulle kunna välta vattenglaset över dem, och ansträngningen att behöva vända sig på mage och krypa över till andra sidan av den jätte­stora dubbelsängen för att hämta sina smart-glasses från det andra nattygsbordet kändes med ens så oöverstiglig att han genast tog avstånd från den tanken och i stället började fundera på var han egentligen befann sig, eventuellt berodde hans känsla av overklighet helt enkelt på att han inte kunde orientera sig, eller som han skulle uttrycka saken, inte hade någon pejl på läget, han var bokstavligt talatännu inte helt närvarande, ett tillstånd som inte alls kändes främmande för honom: den flera sekunder långa bristen på skärpa efter uppvaknandet, bilderna som flöt i varand­ra, tills äntligen ett namn, ett ortsnamn dök upp,men det dök inte upp något namn och inte heller något ortsnamn, i stället såg han bara tidsflugan som med en enerve­rande stupiditet slog emot de osynliga kanterna på bildskärmen och inte lämnade någon upplysning om den ort där han befann sig, för tidsflugan förekom på talrika hotell här i världen, nämligen på alla som hade sin internet­anslutning från UNIVERSE, det var UNIVERSE-­tids­flugan som inte gick att stänga av, och ju längre Schulz stirrade på UNIVERSE-tidsflugan som inte gick att stänga av, desto besvär­ligare blev den, han kunde ju förstås blunda, mennär han slöt ögonen såg han fortfarande tidsflugan, ja ännu värre, nu satt tidsflugan inuti hans huvud, nu slog den mot hans inre skallväggar, svirrade inuti huvudet på honom, som om hans huvud vore ett tomt rum i vilket UNIVERSE-­tidsflugan, som inte gick att stänga av, obehindrat kunde flyga härs och tvärs, vilket naturligtvis var idiotiskt, och ändå blev han förvånad och förundrades över att han mitt i natten blev förundrad, nämligen över det faktum att man inte alls blev varse den egna hjärnan, den plats där jaget måste sitta, men om han försökte hitta den plats där hans jag befann sig vandrade hans uppmärksamhet nästan auto­matiskt till mun och näsa, rättare sagt: till munhålan och näsans slemhinna där han konstaterade en enorm, nästan existentiell torrhet, och innan han hunnit tänka tanken till slut, innan han riktigt greppat den underliga kongruensen av torrhet och jag-känsla och bildat en mening som Jag är dehydrerad,öppnade en neurotransmittor en kanal i ett membran på någon nervcell i den hjärna som Nio Schulz inte kunde bli varse och möjliggjorde på det sättet inflödet av ett par tusen positivt laddade kaliumjoner, varigenom cellens vilopotential upphävdes och en elektrisk signal sändes till en motorneuron, vilken i sin tur sände en signal till muskelvävnaden och därmed förändrades den kemiska sammansättningen av myosinmolekylerna med den påföljden att filament­proteinerna i cirka tolv olika muskler respektive muskelgrupper hos Nio Schulz drogs ihop medan adenosintrifosfat bröts ner, enkelt uttryckt: Schulz grep efter vattenglaset,och redan medan han grep efter vattenglaset, inte efter den första klunken, som han kort därefter skulle intala sig själv för att urskulda sin desorientering med att han temporärt varit dehydrerad, redan medan han grep efter vattenglaset mindes Schulz: först Beta-Flux-tabletten som han tagit i går kväll, och medveten om medikamentets biverkning – törst – hade han profylaktiskt ställt fram ett glas vatten,och i nästa ögonblick tänkte han på anledningen till att han tagit en Beta-Flux, för trots att det handlade om en lös­ligantidepressiv medicin, tog Schulz visserligen bara i undantagsfall Beta-Flux som sömnmedel, i det här fallet mot sin förväntade jetlag,och när han kom att tänka på sin jetlag slog det honom, och det till och med i samma ögonblick som han förde glaset till läpparna, var han var, han såg åtminstone bilder från ankomsten: den futuristiska terminalen, HTUA-polisens rödvita uniformer, den unga kvinnan med sin fotoidentiska skyddsmask, henne hade han tittat efter som om hon varit en tidigare älskarinna, och tillsammans med minnet av FAMA, som den fotoidentiska andningsmasken kallades internt inom firman, stod det också klart för honom varför han var här just nu: True Barefoot Running, möte klockan tio,och vid tanken på mötet klockan tio slog Schulz helt auto­matiskt upp ögonen och försökte få UNIVERSE-tidsflugan, som inte gick att stänga av, att bli till en följd av siffror, men nian som blinkade till i tidsdisplayen när han knep ihop ögonen, kunde inte stämma då det för det första enligt mörkret bakom gardinerna ännu måste vara mitt i natten, om det inte var så att det verkligen rörde sig om fejkgardiner utan något fönster bakom,en tanke som Schulz snarare tyckte verkade osannolik, dessutom var han helt säker på att han ställt väckimpulsen på halv åtta, och han kunde inte dra sig till minnes att han skulle ha blivit väckt och kunde absolut inte minnas S1, som han lite generat brukade kalla den vänliga stämningen att vakna till, vilken han med förkärlek använde sedan några veckor tillbaka,tvärtom, när han tänkte tillbaka på sömnen mindes han en känsla av förlamning, av ett obehagligt tungt uppvaknande: en dröm, förstod Schulz, och även om han inte kom ihåg några detaljer visste han att det hade varit en otäck, ondskefull dröm, som han inte hade haft på länge, visserligen drömde han knappt något alls på senaste tiden, rättare sagt, inte sedan han lät sig väckas av ett chip,eller var det något som gått snett,hade någon hackat hans account och manipulerat hans väckimpuls,vilken idiotisk tanke: vem skulle ha intresse av att manipulera hans väckimpuls, var han kanske paranoid, tänkte Schulz, samtidigt som ordet i hans huvud lät så som hans chef, kvinnan från Bulgarien, uttalade ordet, paranuid, tänkte Schulz, och han ville inte på villkors vis vara paranuid, och fast hans chef inte ens var närvarande ville han inte vara paranuid,om det inte var så att Jeff, den skitstöveln, hade ställt om hans väckimpuls, och även om han inte på fullt allvar trodde att Jeff hade hackat hans account och ställt om hans väckimpuls, om Jeff över huvud taget rent tekniskt var i stånd att göra det, märkte Schulz hur han så sakteliga rullade över på sidan och sedan på mage och med underliga larvlik­nande rörelser började kravla över den orörda delen av dubbelsängen till det avlägset belägna nattygsbordet, för att där, som väntat, hitta sina smart-glasses, ta på sig dem och konstatera,att tidsflugan visade 6:11, att hans smart-glasses också visade 6:11, att det alltså också i Kina var 6:11, rättare sagt, i HTUA-Kina (sedan uppdelningen av Kina i kommersiella sektorer hade HSBC, Toyota, UNIVERSE och Alibaba infört en egen tidszon),varför Schulz tog av sig sina smart-glasses igen, drog täcket över huvudet, lade sig i fosterställning och försökte somna om, inte tänka på UNIVERSE-tidsflugan, inte heller på mötet klockan tio,och absolut inte på Jeff, den skitstöveln,men inte heller, i varje fall inte just nu, tänka på Sabena som antagligen stegade genom textilmässan i Minnea­polis och för några snubbar presenterade den aktuella AIMANT-­kollektionens färgtrender och materialkombinationer, utan rikta tankarna mot något positivt,nämligen mot den vänliga stämningen att vakna till, som väntade honom i andra änden av sömntunneln och som han kallade S1, trots att han aldrig helt uttalade det, ja, han till och med undvek att tänka på det, skulle betyda så mycket som Sommarlovsstämning ett, och trots att framställaren av chipet, som implantatet felaktigt kallades – det handlade faktiskt om tre harmlösa hårelektroder som opererats in i frontalloben, respektive tinningloben och amygdala – och trots att producenten bara lovade ”allmänna stämnings­lägen”, som man ”på egen risk” kunde alstra, hade Schulz några veckor senare av en slump hittat en impulskombination som, när han vaknade, på ett frapperande sätt påminde honom om hans barndom – högsommar, skollov, sova länge, ute är det redan ljusan dag – och om han försatte sig i den stämningen tyckte han sig till och med kunna höra hur duvorna kuttrade och efter en stund dök också den där doften upp: doften av nyklippt gräs,ändå var han inte i stånd att placera sceneriet, allra helst som doften av nyklippt gräs omedelbart framkallade en annan, mera aktuell association, inte sommarlov och barndom, utan byggmarknad: Schulz tänkte på den där klassiska studien (första terminen Marketing & Communication) enligt vilken doften av nyklippt gräs på ett signifikativt och positivt sätt påverkade kundernas åsikt om kompetensen hos byggvaruhusets säljteam,något som fick honom att fundera på om metoderna av doftmarketing inte skulle kunna användas också när det gällde marknadsföringen avTrue Barefoot Running, natur­ligtvis inte av själva produkten, som ju i viss mån var immateriell, men av de löpband som följde med produkten, vars introduktionspris han fortfarande tyckte var för högt, vilket fick honom att tänka på det stundande mötet: på kine­serna som han skulle sitta mitt emot och som, det visste han av erfarenhet, alltid skulle vara i majoritet, aldrig svettades och alltid visade upp helt ogenomträngliga, förstenade ansikten,och vid tanken på de förstenade kineserna, som aldrig svettades och som alltid var i majoritet, uppkom med ens känslan av att han inte hade något i sin hand, absolut ingenting, bara image-prospekt, statistik, factsheets, som han visserligen tyckte var övertygande så länge hans chef pratade, men när han tänkte på de förstenade kineserna som aldrig svettades, kändes allt med ens fullkomligt irrelevant, vad är det egentligen vi säljer, tänkte Schulz medan han kände hur svetten bröt fram,och i samma ögonblick som svetten bröt fram, visste han att svetten skulle bryta fram även inför de förstenade kineserna som aldrig svettades, men det var negativt nu igen, tänkte Schulz, samtidigt som ordet negativ inne i hans huvud lät som det uttalades av hans kvinnliga chef från Bulgarien, negertiv, tänkte Schulz, och undrade om hans chef kanske på riktigt trodde att det hette negertiv, och negertivlät verkligen rätt så negativt, mycket mer negativt än negativ, tänkte Schulz, även om han i det ögonblicket inte hade kunnat säga vad det egentligen betydde: neger, något mörkt och förbjudet, föreställde sig Schulz, något slags Något-­sådant-säger-man-inte-ord, tyckte han sig minnas, men i stället för att om morgonen strax efter klockan sex grubbla över Något-sådant-säger-man-inte-ord (han skulle googla det senare), var det vettigare att sova en eller två timmar till och efter frukosten titta på det kompendium om Varumärkets betydelse i den postpostmateriella tidsåldern som hans chef hade skickat i förrgår, tänkte Schulz och försökte koppla av, inte tänka,varken på något mörkt, förbjudet, eller på Jeff, inte på förstenade kineser, och inte heller på Sabena, som förmodligen just nu guidade några snubbar till montern med AIMANT-dessouer, fastän det noga räknat inte stämde, det var inte alls bara snubbar, det fanns faktiskt också kvinnor med på de foton hon brukade posta, ja, till och med fler kvinnor än män om man räknade efter, trots det föreställde sig Schulz att det var fler snubbar, några sådana där startuppers i designerkläder, eller ännu värre, några gråmelerade textilbossar med glasögon i äkta horn, trots att han egentligen inte hade en aning om vad Sabena gjorde just nu, hur sent det var i Minneapolis, kanske sov hon fortfarande eller åt frukost och det fanns, åtminstone för ögonblicket, ingen anledning att tänka på några start­uppers eller textil­bossar som hon guidade till montern med AIMANT‑­dessouer, och efter det att Schulz under en svårdefinierbar tid, men enligt de flygturer som UNIVERSE-tidsflugan, som inte gick att stänga av, ändå rätt länge försökt att få fram tidsskillnaden till Minneapolis, och i enlighet med jordens vridning, dragit ifrån HTUA-tiden, eller adderat, han visste inte vilket, tog han sina smart-glasses från nattygsbordet, satte på sig dem och förde höger pekfinger till skalmen, rättare sagt till den främre delen av bågen där fingerprintsensorn satt, för att konstatera, att fingerprintsensorn än en gång inte fungerade, kanske berodde det på hans svettiga händer eller så, antog Schulz, berodde det på hans porer som vidgats av sömnvärmen, i vilket fall hördes, som en reaktion på det misslyckade försöket att logga in, den där välbekanta, ej identifierbara rösten från Basic-Input/Output-systemet med den välbekanta uppmaningen: checking identity please repeat the scan, varför Schulz upprepade skanningen efter det att han torkat av fingrarna på lakanet, men det ledde bara till att login-­uppmaningen upprepades, och om rösten hittills bara varit ett rent audiofenomen, icke kroppslig och svävande, hände det nu att Schulz i morgonens nästan-mörker började hallucinera fram ett väsen, lika konstlat som denna röst, snarare kvinnligt, men kanske också neutralt, ett slags barbiedocka, som för varje checking identitytycktes framträda allt klarare – som i den dröm han nu mot sin vilja mindes, om än bara som en enda bild, nämligen just den docklika gestalt som med utbredda armar hade spärrat ingången för honom, eller var det en utgång, i vilket fall som helst framkallade bilden en beklämmande känsla inom honom, en känsla av att vara totalt inspärrad eller totalt utestängd eller avstängd, men innan denna känsla helt hade bemäktigat sig honom, tog Schulz av sig sina smart-glasses,

hoppade upp,

gick fram till fönstret

och slet isär de färglösa gardinerna.