Läs ett smakprov ur Ahmet Hamdi Tanpinars ”Institutet för tidsinställning av alla ur”

 

 

1.

 

De som känner mig vet att jag saknar intresse för sysslor som har att göra med läsning och skrivning. Bortsett från historierna om Nick Carter och berättelserna av Jules Verne i min barndom, består mina studier av några genomgångna historieböcker i vilka jag hoppat över alla arabiska och persiska ord, samt verk som den sedelärande klassikern Tusen och en natt, berättelserna om Ebu Ali Sina eller de om den fantastiskt mångkunnige Avicenna och hans bror. På senare tid, innan vårt institut grundades och jag fortfarande var arbetslös, kunde jag då och då kasta ett öga på ungarnas skolböcker, och när jag inte hade något annat att göra än att recitera Koranen spenderade jag min tid på kaféerna i Edirne­kapi och Sehzadebasi, där jag ägnade mig åt tidningarna och faktiskt läste ett och annat avsnitt av någon följetong eller en del artiklar. Här kan jag också nämna dem av doktor Ramiz pub­licerade psykoanalytiska studierna – som jag tog del av medan jag var föremål för rättsmedicinska observationer – då han idogt verkade för mitt tillfrisknande och därefter alltid lika generöst agerade som min välgörare. För att jag som en enkel vanlig människa skulle visa mig värdig all denna uppmärksamhet från en boklärd, som ägnade sig åt dylika betydelsefulla spörsmål, kan jag försäkra er att jag i dessa böcker och artiklar inte försummade en enda mening. Men dessa alster som behandlade oerhört viktiga företeelser, dock utan att jag kände till uppkomsten av någon av dem, påverkade på intet sätt vare sig min litterära smak eller förståelse. De tjänade endast till att dölja min kompletta okunnighet under de långa stunderna av samvaro mellan doktor Ramiz och mig – det var för övrigt alltid han som talade medan jag lyssnade. En människa glömmer inte den uppfostran hon fått som barn. Först var min far emot läsning av annat än skrifter på arabiska om grammatik och syntax, sådana som Emsile och Avamil, och senare även all läsning av annan litteratur än skolböcker. Det var kanske på grund av denna censur och dylika restriktioner som jag helt enkelt tog avstånd från allt vad läsning heter.

Ändå lyckades jag i ett skede av mitt liv att skriva ett mindre bokverk. Men jag skrev det aldrig i något ynkligt självförhärligande syfte – det vill säga för att folk i vår krets skulle utbrista: ”Ser man på, vår Hayri Irdal har skrivit en bok!” Och inte skrev jag det heller pådriven av något mäktigt och hejdlöst snille. Jag kommer längre fram att förklara mina avsikter, samt under vilka omständigheter, hur och varför, jag skrev detta mitt verk. Låt mig nu bara konstatera att det återfinns bland publikationerna i vårt numera avvecklade institut. Eller, rättare sagt, det institut som tack vare Halit Ayarcis i rättan tid gjorda manöver blivit vårt för eviga tider. Så mycket kan jag dock säga att det stora intresset för detta mitt alster, som skildrar urmakarnas heliga beskyddare, den ärevördige Shejk Zamanîs liv och upptäckter, kan jag tacka grundaren av vårt institut, tillika min djupt vördade välgörare och vän Halit Ayarci och hans ypperliga egenskaper. Han som från intet danat mig till att äga den karaktär jag i dag besitter – ja, allt som är fint och gynnsamt i mitt liv ska tillskrivas honom, denne store man som rycktes ifrån oss i en trafikolycka för tre veckor sedan. Jag behöver bara erinra mig den gång han bjöd in mig för att jag skulle berätta om allt jag lärt mig om urmakeri när jag arbetade med Nuri Efendi. Då blev han så inspirerad att det troligen var det som gav honom idén om ett så storartat påfund som vårt institut. För Halit Ayarci upptäckte inte enbart shejk Ahmet Zamanî just då – han blev även varse att denne man måste ha blivit född och fostrad under sultan Mehmet IV:s regeringstid.

Det var dessa observationer som möjliggjorde den snabba flytten till den högborg där vi en gång i tiden firade våra ”kronometriska” högtider med stor succé. Att boken dessutom blev översatt till flera språk, samt att den såväl utomlands som i hemlandet rönte seriös och tungt vägande kritik, visade att min gode vän Halit Ayarci – må han vila i frid – inte misstagit sig vare sig då det gällde nödvändigheten av ärevördige Ahmet Zamanîs existens eller valet av tidsperiod för hans levnad. Den ursprungliga idén kom inte från mig, men när jag tänker tillbaka på verket som bär min signatur – hur det översattes till arton språk, blev föremål för recensioner i tidningar på alla dessa språk, och att en lärd man som Van Humbert reste hit ända från Holland enbart för att bekanta sig med mig och besöka Ahmet Zamanîs grav – ja, då kan jag påstå att det var en av mitt livs märkligaste händelser. Faktum är att det sistnämnda inte förlöpte utan ansenliga påfrestningar. Att samtala om ett så här komplicerat ämne med en utländsk boklärd person, må vara med hjälp av en tolk, och dessutom finna graven tillhörande en man som under inga omständigheter någonsin levt, är förvisso besvärligare än någon kan föreställa sig. I det första fallet blev vår räddning det som tidningarna kallade ”våra dervischaktiga attityder och vårt respektlösa, för att inte säga alltför eftergivna, beteende”, medan vi i det andra fallet blev skonade tack vare våra förfäders vanemässiga bruk av pseudonymer.

Efter några dagars rundvandring på begravningsplatserna i Edirnekapi och Eyüp samt på den vackra gravplatsen Karacaahmet, skulle det nog gå att finna en Ahmet Zamanî. Och till slut gjorde vi det också. Denna lilla justering i en hädangången personlighet bekymrar mig inte särskilt mycket. Om inget annat så ledde det åtminstone till att mannens grav blev renoverad och hans namn blev känt. Och berömmelse kan både vara en förbannelse och en gåva från Gud. Bilder på graven publicerades med början i Holland och senare i tidningar över hela världen, givetvis på villkor att jag alltid syntes med ena handen vilande mot gravstenen, och med min överrock och hatt i andra handen. 

När jag i dag funderar över allt det här är det bara en enda sak som gör mig nedstämd. Det är att jag inte tillät denne Van Humbert – som skrivit så mycket positiva omdömen om min bok, som presenterat mig för hela världen, och som flera dagar i sträck tålmodigt gjort mig sällskap – att bli fotograferad framför denna grav. Varenda gång han upprepade detta sitt önskemål brukade jag avslå det med för-klaringen: ”Ni är ju trots allt kristen, så hans själ skulle nog bli plågad”, varpå jag endast tillät honom att stå på min högra sida. Men vid närmare eftertanke kan jag nog intala mig själv att han förlät mig. Och med tanke på att han hade besvärat mig under flera månader vardet rätt åt honom. Mannen borde inte utan vidare ha kommit och vänt upp och ner på folks lugna tillvaro. Vi är ju människor som lever i vår egen värld. Alla våra angelägenheter är anpassade därefter. Hur som helst skulle det senare visa sig att Van Humbert lyckats hämnas på mig.

Jag har alltså aldrig varit förtjust i att läsa eller skriva. Likväl sitter jag denna morgon rustad med en stor skrivbok framför mig i färd med att skriva mina memoarer. För detta ändamål steg jag till och med upp tidigare än alla andra  dagar, redan klockan fem. Så dags hade ingen av våra lojala och flitiga tjänare i Villa Ur vaknat – varken hembiträdena eller vår kock, Arif Efendi, vars enda brist är att han inte kom från Bolu men trots det lagar väldigt god mat, eller vår mörkhyade hushållerska Zeynep Hanim, som vi efter många om och men till slut lyckats få tag på för att ge vårt hus sken av att ha gamla anor. Visst är det märkligt, jämfört med min barndoms Istanbul med alla sina talrika svarta människor är de mörkhyade numera lika sällsynta som dyrbara importvaror. Hur som helst hade ingen av dem, vars händers verk och goda intentioner får Villa Ur att fungera, ännu stigit upp. Mitt morgonkaffe var jag nödd och tvungen att koka själv. Därefter kröp jag upp i min fåtölj och funderade över mitt liv, över sådant som borde glömmas och rensas bort, förbigås utan omnämnande eller ändras på. Kort sagt: jag hade försökt placera händelserna i mitt liv i något slags ordning, medan jag erinrade mig alla de stränga regler för det vi kan kalla seriöst skrivande – de är aldrig så nödvändiga som när man skriver sina memoarer. Ty mer än något annat är jag, Hayri Irdal, alltid för absolut uppriktighet. Om en människa inte öppet berättar om allt som det verkligen är, vad är det då för mening med att skriva? Alltmedan en dylik absolut och villkorslös uppriktighet förutsätter att den silas och siktas. För ni måste hålla med om att det vore otänkbart att alltid beskriva saker precis som de är. I stället för att tvingas avbryta er mitt i en mening, måste ni i god tid göra upp en noggrann plan om på vilka punkter ni och era läsare kan uppnå samförstånd. Eftersom uppriktighet inte är något som klarar sig på egen hand.

Sett mot bakgrund av allt detta, tro nu inte att jag föreställer mig mitt liv som något stort och märkvärdigt som oavvisligen bör berättas, eller att jag tillmäter det större värde än vad det har. Jag tillhör dem som tror att Gud den All­smäktige alltsedan urminnes tider skänkt oss livet, inte för att i skrift skildra det utan för att på gott och ont leva det. Dessutom finns det ju redan en skriftlig version. Nu talar jag om den som finns i gudomligt förvar, med andra ord: den om allas våra öden. Nej, min avsikt med att skriva mina memoarer är inte att gestalta mig själv. Jag vill bara bidra till att vissa händelser som ägt rum, och som jag bevittnat, inte ska falla i glömska. Och samtidigt – för att hedra honom – gestalta den ädla människa som vi begravde för tre veckor sedan. Jag, den mest hopplösa och obetydliga av alla människor – eller uttryckt med min hustrus ordval innan vårt institut hade grundats: den största slarvern av dem alla – jag kände en verkligt stor man, en som fötts med uppfinnandets snille. Under flera års tid levde jag i hans omedelbara närhet. Jag fick se hans sätt att skrida till verket. Jag fick bli vittne till hur en idé väcktes i hans sinne och hur den med ens, som ett växande träd, sköt skott och knoppar och tog hela hans lekamen i besittning för att bli förverkligad. Jag fick erfara hur vårt århundrades kanske mest angelägna och betydelse­fulla företag, Institutet för tidsinställning av alla ur – ofta kallat Tidsinställningsinstitutet – från en ögonblicklig glimt i hans ögon utformades till dess befintliga skick i dag, eller låt oss säga i går. Utan att hemfalla till något så löjligt som självberöm kan jag faktiskt påstå att försynen och slumpen gav mig, stackars Hayri Irdal, en väsentlig roll i grundandet av detta företag, trots alla mina tillkortakommanden.

Jag ser det som min största uppgift inför kommande generationer att skriva om allt jag sett och hört. Beklagligt nog är den enda människan som är bättre skickad att skriva historiken över vårt företag, Halit Ayarci, inte längre bland oss. I går kväll blev jag åter varse hur hans plats vid vårt bord var tom. Sent ska jag glömma hur min hustru med tårfyllda ögon under hela måltiden satt och betraktade den tomma stolen. Hon såg ut som en främling i sitt eget hus. Till slut blev det outhärdligt, hon torkade tårarna med en flik av förklädet, reste sig upp och stängde in sig på sitt rum. Jag är säker på att hon grät hela natten, och det med rätta, för om Halit Ayarci var min välgörare så var han även hennes bästa vän. Det var för övrigt hennes alldeles befogade bedrövelse som till stor del gav mig idén till att skriva dessa memoarer. 

Jag låg i min säng och funderade länge och väl för mig själv. ”Hayri Irdal”, sade jag, ”Du har sett och varit med om en hel del. Trots att du inte är äldre än sextio år har du redan levt flera människors liv. Du har upplevt all slags smärta, smakat på ett liv i fattigdom och du har blivit utslängd och övergiven. Framgångens stege äntrade du raskt och utan att vackla. Dina bekymmer, som ingen makt i hela världen hade kunnat lösa, blev alla lösta. Allt det här tack vare honom, tack vare Halit Ayarci. Det var han som drog upp och räddade dig från avskrädeshögen. Allt och alla som var ditt livs, dina tankars och ditt välbefinnandes verkliga fiender såg han till att omvandla till dina vänner. Från att ha varit en man som inget annat såg än det fula, fattiga och eländiga, kom du till insikt om de glädjeämnen och fröjder som torde vara upphov till alla levande varelser på jorden, och du förstod människosjälens upphöjda värdighet. Du fick lära känna den intima kärlekens fröjder, för han såg även till att sammanföra dig med din hustru Pakizes utsökta skönhet. Och medan du trodde att din avkomma var en hop odågor hitsända av Gud den Allsmäktige enkom för att plåga dig, fick du tack vare honom erfara välsignelsen av att ha barn. Tänker du verkligen inte göra något för att föreviga minnet av en så här god, renhjärtad och stor vän, stor i ordets alla bemärkelser? Kommer du att hålla till godo med att han blir bortglömd, att minnet av honom faller i glömska under mängder av smälek och förtal? Tänk efter lite, hur såg ditt liv ut innan du lärde känna Halit Ayarci? Vad är din roll nu? Tänk på bostaden i Edirnekapi, på fordrings­ägarna som varje dag knackade på dörren eller hejdade dig på gatan, tänk på hur du fick kämpa för en skiva bröd. Fundera sedan vidare på den välmåga och lycka som är din i dag.”