Läs ett avsnitt ur Franz Werfels ”Studentjubileet”

 

 

Första kapitlet

 

Undersökningsdomaren, häradshövding doktor Ernst Sebastian, släckte sin halvrökta cigarr. Han brukade inte röka under tjänsten. Ännu ett förhör hade han kvar. Eftersom klockan redan slagit sex och solen kastade allt snedare strålar på förhörsstolen, som stod som en hopsjunken människa framför skrivbordet, ville Sebastian skynda sig. För övrigt hade han lovat Burda, lektor Johann Burda, att under inga omständigheter utebli denna kväll. Det var rörande att se hur ivrigt den där Burda ansträngde sig att få till stånd en fullkomligt överflödig och synbarligen fariseisk fest. Han var en sentimental människa, den mildögde lektor Burda, som helt omärkligt bytt ut skolbänken mot katedern. Stilen i det brev, i vilket han bad de tidigare kamraterna ”att med sin närvaro hedra tjugofemårsjubileet av årgången 1902 vid Nikolausgymnasiet”, kunde sannerligen knappast kallas ciceronsk.

Fast besluten att inte delta i kamratfesten hade Sebastian först lämnat brevet obesvarat. Men så hade Burda personligen infunnit sig hos honom och med barnslig iver bett honom komma med. Att avslå denna bevekande bön skulle ha varit oartigt. Det jakande svaret berodde också i någon mån på en viss slapp nyfikenhet som Sebastian inte alls lade märke till. Häradshövdingen var en man i vars ordförråd begreppet ”omställning” spelade en stor roll. Övergången från sömn till vaket tillstånd, från tjänst till liv, från semester till vardagsarbete tog mycken tid i anspråk och var förbunden med många besvärligheter. Även i dag måste minst två timmar beräknas för omställningens långvariga procedur. De första ögonblicken vid varje tillställning i sällskapslivet, inträdet i salongen även hos goda vänner, hälsning, handkyss, lätt samtal, konstlat lugn, allt detta krävde, till och med i en omgivning som man var van vid, sin man helt och hållet. Hur mycket friskare nerver måste man inte ha när man skulle återse en skara medelålders män som utan orsak duade varandra.

Sebastian ringde otåligt och gav order om att föra in den anklagade. Medan han väntade tog han fram handlingarna i målet: ”Mord på prostituerade Klementine Feichtinger.” Enligt hans mening var saken mycket oklar. Men kanske berodde oklarheten bara på att han inte satt sig ordentligt in i det hela. Han visste inte längre om det varit någon yttre orsak eller ett inre motstånd som hindrat honom när han i går studerade handlingarna. Lyckligtvis skulle han hålla det första förhöret med den misstänkte i dag. Sebastian var en mycket modern jurist. Han påstod visserligen att ingen makt i världen kunde upphäva det legitima krigstillstånd som rådde mellan domare och anklagade, men eftersom den ena parten av de krigförande, nämligen domaren, hade alltför stora för delar på sin sida så krävde humaniteten att man i någon mån utjämnade chanserna. Han överraskade rentav sina ogillande kolleger med att hävda att domaren måste låta en del av sina trupper kämpa på fiendens sida; detta låg inte enbart i rättvisans intresse utan var nödvändigt för att bevisa sanningen. Undersökningens alla beprövade knep, korsförhör, snärjfrågor, fällor för att framkalla tvetalan, överraskningschocker, var honom innerligt förhatliga. Han fördömde dem såsom malleus maleficarum, den förlegade Häxhammaren, såsom den moderna rättsvårdens tortyrreglemente.

Ernst Sebastian hyste fasta övertygelser som han ofta framlagt i straffrättsliga facktidskrifter. Det fanns till exempel ”det första förhöret”. Enligt hans uppfattning skulle detta försiggå i form av ett otvunget samtal. Domaren och den anklagade måste ha förtroende för varandra innan man kunde tänka på en fruktbringande fortsättning av arbetet. Men förtroende kunde endast råda när domaren, både hövligt och hjärtligt, visade att han erkände den mänskliga likställighet som tillkom den som ännu inte var dömd. Ett humant uppträdande av båda parterna – märk väl av båda! – måste iakttas för att sanningen skulle kunna utkristalliseras ur rättsförvaltarens egenartade ställning till rättskränkaren. Sebastian hyste en verklig passion för sitt ämbete, för undersökningsdomarens ingalunda högt uppskattade yrke. Hundratals gånger borde han ryckt upp i högre befattningar. Han var fyrtiotre år gammal, häradshövding, hovrådstiteln väntade honom, likväl visste han att undvika varje ytterligare befordran. Undersökningen var en post för yngre folk. I domarkretsar ansåg man att vilken knipslug poliskommissarie som helst dög till detta yrke. Sebastian delade inte denna uppfattning. För några månader sedan hade justitieministern i egen hög person kallat honom till sig för att få honom på andra tankar. Förgäves! Det glunkades att Sebastians brist på ärelystnad inte var något annat än högfärd. Hans far hade varit president för högsta domstolen under monarkins tid och innehaft statens högsta domarbefattning. Sonen var en intelligent man och en gärna sedd gäst i de finaste kretsarna på många slott i det gamla Österrike. Detta nöjde han sig med. Häradshövdingen tittade bort mot dörren och reste sig upp. Det hörde till hans principer att stående ta emot de anklagade som om de vore klienter.